Jag har alltid tyckt illa om orättvisor, egentligen oavsett hur stora eller små de är eller har varit. Då man gör på ett sätt för vissa men på ett annat sätt för andra, utan att riktigt kunna motivera det så blir jag arg. Inte bara för att det känns orättvist, utan för att det är just sådant som undergräver förtroende och tillit i samhället, det allra värdefullaste vi har.

För en månad sedan beslöt regeringen att undanta fyra svenska gränskommuner uppe i norr från kravet att behöva göra hälsokontroller vid inresa till Finland. Det var ett bra beslut eftersom interaktionen är livlig över gränsen och hälsokontrollerna är byråkratiska och inte längre kan motiveras med den vaccinationstäckning vi uppnått både i Finland och Sverige.

Problemet med beslutet var dock att kommunerna som blev undantagna hade ett mycket högre incidenstal än de länder som annars får vara på den gröna listan.

Kommunernas incidens var också högre än incidensen i exempelvis Norrtälje kommun på andra sidan Ålands hav. Trots det fick inte vi på Åland, som ju också är ett gränssamhälle, undantag. Det är för mig omöjligt att förstå och motivera. Det strider mot likabehandlingsprincipen och är godtyckligt. Ålandsöverenskommelsen skulle till och med kunna motivera en särlösning för Åland, men nu är det ingen särlösning Åland behöver utan enbart samma undantag som Lappland fått.

Social- och hälsovårdsministeriet motiverade först beslutet med att det fanns omnämnt i lag och avtal att gränsen i norr var ett gränsområde och att något likande inte fanns för Åland. Det här stämmer dock inte utan var något man hittade på. Då vi begärde ut vilka paragrafer och avtal man hänvisade till visade det sig att de inte fanns.

Jag har också ställt frågan till social-och hälsovårdsminister Krista Kiuru i plenum utan att få svar. På senaste frågetimme i torsdags fick jag ställa svenska riksdagsgruppens enda fråga, men inte heller Inrikesminister Maria Ohisalo, som har gränsfrågor på sitt bord, kunde ge annat än ett svävande icke-svar. Hon lovade i alla fall att man ska fortsätta se på sakerna.

Saken spelar så klart i praktiken mindre och mindre roll för varje dag då fler vaccinerat sig. Dessutom tillåter lagen att man bara gör stickprov. Men rätt ska vara rätt och det är ändå byråkratiskt och kostar pengar att upprätthålla systemet. Social- och hälsovårdsministeriet säger dessutom nu själva i lagförslaget till riksdagen om att förlänga det att nyttan varit rätt liten och att antalet fall man fått fast varit få. Nå då är det enda rimliga att avsluta systemet också generellt. Då behövs heller inga undantag.

I fredags bad jag i ett utskott igen ministeriet att motivera varför inte Åland också fått undantag. Där var svaret att Åland inte har en landgräns. Det duger inte och jag kommer därför fortsätta driva frågan i riksdagen så att dessa saker hörs nationellt. Jag är också glad att Helsingin Sanomat förra helgen publicerade en debattartikel av mig om saken så att det syns också på finska nationellt.

Mina lappländska kollegor har varit förvånade att Åland inte fått samma undantag som Lappland.

Därför behöver regeringen och social- och hälsovårdsministeriet nu tänka om. Ministeriets styvnackade linje i frågan skapar nu enbart onödig frustration och irritation utan att ha någon egentlig betydelse för smittskyddsarbetet. Det skulle vara bra för ministeriet att bli lite mer ödmjukt och öppet. Det skulle åtminstone tilliten i samhället vinna på och det borde vara i alla myndigheters, också ministeriets, stora intresse.