Min telefon påminner mig varje dag om bilder som tagits för ett år sedan. Förra veckan påminde den mig om en bild från riksdagens högtidliga öppnande ett år tidigare. Enligt grundlagen är det republikens president som varje år öppnar det nya riksdagsåret. Normalt tågar presidenten in i riksdagens fullsatta plenisal för att öppna riksdagen inför alla svartklädda riksdagsledamöter. På läktaren finns inbjudna gäster, statsförvaltningens ledning, diplomatkåren samt företrädare för Ålands självstyrelse. Förra veckan öppnade presidenten dock riksdagsåret inför en tom plenisal för att begränsa risken för smittspridning. Talet kunde ses på TV.

Telefonen påminde mig om en bild med riksdagens och lagtingets dåvarande talmän Matti Vanhanen och Roger Nordlund. Jag ringde Roger och konstaterade att nog har mycket hänt i världen på ett år.

Roger berättade att han innan öppnandet för ett är sedan suttit i kyrkan på gudstjänsten med utrikesministeriets kanslichef Matti Anttonen. Coronaviruset hade just brutit ut och Anttonen hade sagt till Nordlund att världen inte lärt sig någonting av tidigare utbrott, men att världen den här gången skulle få lära sig. Den kloka Anttonen fick, i likhet med så ofta annars i hans analyser, obehagligt rätt.

Coronaviruset har nu härjat i världen i ett år och dess konsekvenser kommer att kännas många år in i framtiden. De ekonomiska effekterna har varit enorma. Det har också hälsoeffekterna varit. Över 100 miljoner bekräftade coronafall har hittills registrerats med nästan 2,5 miljoner döda.

För att skydda sina befolkningar har många länder vidtagit kraftiga åtgärder knappt utan koordinering med sina grannländer eller via normala internationella organisationer. Enligt mig är det kanske det största misslyckandet för världen underpandemin. Det måste vi lära oss av.

Det nordiska samarbetet är ett mycket bra exempel. Knappast någonsin i fredstid har Norden varit så stängt för varandra som det är idag. Danmark stängde gränserna mot Sverige först. Norge och Finland följde efter. Gränserna stängdes på så kortvarsel att knappt någon förhandsinformation gavs till varandra. Då mediauppgifter om Finlands planerade stängningar kom fram fick våra grannländer läsa om det i tidningarna. Med Sverige skedde lite koordinering uppe i norr, medan trafiken till Estland stängdes över en natt utan att Estlands regering var informerad på förhand.

Förra veckan stängde då Sverige sina gränser. Jag vet inte om utrikesministrarna talade om saken på förhand, men i övrigt skedde i praktiken noll informationsutbyte och de färdiga beskeden gavs på en presskonferens. Det europeiska samarbetet har på många sätt varit lika stökigt liksom det globala. Men då vi i Norden i alla fall ibland försöker hävda att vi är världens mest integrerade region så ter sig koordineringen mellan våra länder under pandemin som inget annat än ett totalt misslyckande.

Jag är naturligtvis medveten om att det är en exceptionell tid, att vi alla är suveräna länder som kan fatta egna beslut samt att tiden varit knapp, lagstiftningen inte varit anpassad för en global pandemi samt att det också varit svårt att koordinera saker internt.

Trots det är jag förvånad över hur lite koordinering och utbyte vi haft ens bilateralt mellan de nordiska länderna och framförallt att vi knappt besvärat oss med att informera varandra på förhand. Efter pandemin finns mycket att se över. Det internationella och nordiska samarbetet är ett sådant område där vi måste lära oss och vara bättre rustade nästa gång.