I tisdags inleddes regeringsförhandlingarna mellan de partier som regeringssonderare Petteri Orpo kallat. Svenska riksdagsgruppen tackade ja till förhandlingarna trots att man politiskt står långt ifrån Sannfinländarna, som också bjöds till förhandlingarna. Det är regeringsförhandlingarnas slutresultat som kommer avgöra om de partier som nu förhandlar också bildar regering.

Det är viktigt att minnas att det inte var Svenska riksdagsgruppen som avgjorde vem som skulle bjudas in till förhandlingarna. Riksdagsgruppens förhandlingsposition är på grund av det parlamentariska läget mycket stark, men inte heller en stark hand får överspelas. Det är inte Svenska riksdagsgruppen som är sonderare och det finska folket skulle sannolikt ha svårt att acceptera ifall någon försökt ställa ultimatum och i praktiken försökt bryta initiativet ur regeringssonderarens hand. Det hade åtminstone bränt broar, broar som behövs både i förhandlingar och den kommande mandatperioden, som blir svår.

Det fanns inte två tydliga alternativ att välja mellan eftersom det inte var någon egentlig kö eller budgivning att få komma in till förhandlingarna. Det gick inte heller att utesluta att sonderaren i ett låst läge hade lyckats övertala Centern, och att samma bas återuppstått som år 2015. Då vet vi hur det gick för svenska språket och mycket annat. Av den anledningen var det viktigt att nu gå med i förhandlingarna för att bevaka viktiga intressen. Svenska riksdagsgruppen eller jag kommer aldrig darra gällande bevakningen av svenska språket, Åland eller många andra frågor. Det är regeringsprogrammet som avgör.

Den kommande regeringen kommer behöva fatta svåra beslut. Allt kommer inte vara populärt. Finlands ekonomiska utmaningar är så stora att det inte kommer vara enkelt. Då är det viktigt att vara med och bevaka viktiga intressen i allmänhet, och för mig intressen för Åland i synnerhet. För vi har mycket att förlora om saker skulle gå fel.

Med erfarenhet från en tidigare regeringsförhandling vet jag hur mycket som kan vara på spel och att det kan kännas så ödesmättat att man förlorar nattsömnen flera nätter i rad. I de stunderna ska man påminna sig själv om att det skulle ha funnits en jobbigare sits, att vara på utsidan utan att i detalj veta vad som där inne diskuteras och med mindre chanser att kunna påverka. I den förra regeringsförhandlingen lyckades vi genom hårt arbete intressebevaka två viktiga ödesfrågor för Åland och säkerställa att det ordnade sig. Det kom inte av sig självt och jag vet att saker inte kommer komma av sig självt den här förhandlingen heller.

Det är vårt ansvar att med det valresultatet väljarna gett oss försöka säkerställa att Finland får en handlingskraftig regering. Det är dock regeringssonderaren som har och måste ha initiativet. Så funkar vårt demokratiska system. Att säga att man inte ens är redo att gå in i en förhandling och syna korten, trots att det parlamentariska läget så kräver skulle riskera föra Finland närmare en blockpolitik och öka polariseringen ytterligare i vårt samhälle. Det är inte i vårt intresse. Därför måste vi alla göra det bästa av den svåra situation vi befinner oss i. Första veckan av förhandlingarna har varit en bekräftelse på hur viktigt det är att vara med på insidan.

‍