I politik måste man acceptera att man inte alltid får sin vilja igenom. Det har hänt varje politiker väldigt många gånger. Att acceptera att majoriteten ibland tycker något annat än en själv är en viktig grundpelare i en demokrati. Politik är politik och där är det majoriteten som bestämmer oavsett om besluten blir bra eller dåliga. Ansvar för besluten kan allra senast utkrävas i allmänna öppna val.

Det finns dock saker som vi har sett så viktiga att vi har ställt dem ovanför dagspolitiken. Det är grundlagens stadganden samt rättsstatsprincipen. Till den senare hör principen om god och objektiv offentlig förvaltning. Till principen om god förvaltning hör respekt för riksdagens beslut, grundlagsutskottets utlåtanden samt att lagberedning inleds i god tid för att säkerställa transparens och öppenhet samt möjlighet för justitiekanslern att övervaka att beredningen går rätt till. Dessutom finns principen om likabehandling, en grundlagsenlig rättighet.

Jag har inga problem med att finna mig i att förlora en politisk fråga. Däremot gör nuvarande utveckling i social- och hälsovårdsministeriet mig mycket bekymrad eftersom jag upplever att man slirar på de grundläggande principerna.

Det är inga stora övertramp i stora principiella frågor, men det är små avsteg från principerna som riskerar leda till godtycklighet i beslutsfattandet och att man undergräver möjlighet till övervakning vilket kan leda till maktmissbruk.

Det har hänt för många betänkligheter det senaste året för att fortsatt kunna skylla på att det är bråttom, slarv eller slumpen. Vissa saker verkar nästan vara satta i system, som att fatta beslut på extrainsatta statsrådsmöten och att dela dokumenten i sista stund med följden att justitiekanslerämbetet i praktiken inte får möjlighet att göra sin uppgift eftersom dokument i praktiken kommer för sent för att hinna läsas. Om den kulturen skulle få fortsätta och sprida sig är vi på ett sluttande plan. Kanske är jag som medlem av grundlagsutskottet överkänslig. Oavsett tycker jag inte om det jag ser.

Man kan tycka vad man vill om de hälsokontroller vid gränsen som införts. Att jag tycker att det ska slopas inom Norden är en politisk åsikt av mig. Jag har goda argument varför, men får finna mig acceptera om en majoritet vill annorlunda, vilket hittills varit fallet.

Däremot är det inte en politisk fråga att behandla olika gränsregioner i Finland olika. Grundlagen gör ingen skillnad på om en gränsregion har landgräns eller inte. Ändå var det med hänvisning till det och till internationella och nationella definitioner om gränsregioner som social- och hälsovårdsministeriet hänvisade till då man beviljade undantag uppe i norr, men inte för Åland. Då vi begärde ut vilka internationella och nationella definitioner om gränsregioner man hänvisade till så visade det sig att det inte fanns några.

Då hälsokontrollerna skulle förlängas slog grundlagsutskottet fast att alla gränsregioner måste behandlas lika. Man tog specifikt upp Åland som exempel. Men i stället för att också bevilja Åland undantag så tog ministeriet bort undantagen i norr. På så vis uppfyllde man likabehandlingsprincipen, men det var inte på det sättet som riksdagen ville att saken skulle ordnas.

Efter att justitiekanslern ingrep i utformningen av förordningen lovade ansvariga ministern en snabbutredning. Den tog sen 13 dagar att inleda och är ännu inte klar, trots att saken borde vara ganska enkel.

Politiskt får man tycka vad man vill, men nu gäller det att förverkliga riksdagens beslut på basis av grundlagsutskottets utlåtande. Politisk prestige får inte riskera gå före principen om god offentlig förvaltning.