I torsdags var det i teorin sista möjligheten för regeringen att lämna nya lagförslag till riksdagen den här regeringsperioden. Det är för visso ännu fem månader kvar, men denna tidsgräns sätter riksdagen för att man ska kunna garantera att hinna behandla alla lagförslag. Allt som kommer kommande veckor och månader kommer inte ha den garantin. Värt att nämna är ändå att brådskande förslag, och sådana kommer komma, kommer hinna behandlas även om de kommer först på nästa års sida. Tidsgränsen finns bara för att så mycket som möjligt ska ges i god tid till riksdagen eftersom det annars finns en risk att man skulle lämna för mycket allt för sent då valet kommer emot.

Det här gör att det har varit en stor kraftansträngning med att få allt till riksdagen innan senaste torsdag. Regeringen hade tänkt ge 58 lagförslag i torsdags, men till sist kom på grund av intern turbulens enbart 38 av dem till riksdagen.

Senaste veckor har varit en spänd tid i regeringen. Det har ändå framförallt inte att göra med de lagförslag man skulle ge utan att Finlands Center haft stora betänkligheter kring sin regeringsmedverkan i ljuset av rekordlåga siffror i opinionsmätningarna. De dåliga siffrorna har rivit loss ett plåster över ett sår som funnits ända sedan regeringsbildningen när Centern lockades av dåvarande regeringsbildare Antti Rinne att komma med i regeringen trots valförlusten.

Centern hade bestämt sig för att gå i opposition på grund av det svidande resultatet i valet, något som man alltid gjort om man förlorat valet. Det här gjorde att Samlingspartiet var bombsäkra på att de behövdes för att Rinne skulle kunna få ihop en socialdemokratiskt ledd regering.

Samlingspartiet kom till förhandlingarna med så hårda och tuffa krav att Rinne var tvungen att locka Centern till förhandlingsbordet. Huvudpriset var social- och hälsovårdsreformen med en landskapsmodell, en femtioårig politisk dröm för Centern. Centern fick också mycket annat i regeringsförhandlingarna och jag minns att jag då tänkte för mig själv att om man vill diktera saker i regeringsprogrammet ska man inte bli statsministerparti, utan näst största parti. Centern lyckades mycket bra i regeringsförhandlingarna och kom med i regeringen.

Centerns goda förhandlingsresultat var ändå inte tillräckligt för att lyfta partiet i opinionen. Kräftgången har fortsatt under hela perioden. Det har gjort att de ledamöter inom partiet som motsatte sig en regeringsmedverkan fått vatten på sin kvarn. Som en riksdagskollega i partiet sa till mig under den regeringskris som tvingade dåvarande statsminister Antti Rinne att avgå: En tredjedel av partiet vill stanna i regeringen, en tredjedel vill lämna och en tredjedel har inte bestämt sig.

Detta är sannolikt fortfarande läget då man aldrig lyckats överbrygga dessa motsättningar i en riksdagsgrupp där många gamla krafter slutat i förra valet och där nuvarande period präglats av en pandemi där man inte kunnat vara ute på fältet som normalt. Samtidigt har det allvarliga säkerhetspolitiska läget gjort att det i praktiken inte går att lämna nuvarande regering i förtid. Allmänheten skulle inte förstå en regeringskris medan NATO-ratificeringen är på hälft.

Därför är det bara att bita ihop de sista månaderna och att slänga de svåraste lagförslagen i den politiska papperskorgen, som en minister konstaterade. Det man stridit om, bland annat samelagen, har varit besvärlig för vissa i regeringen. Men det har ändå inte varit grunden för senaste veckors turbulens. Den hade kommit också utan samelagen, och det är synd att just samelagen valdes som gruset att slänga in i maskineriet i en regering som ändå lyckats med massor under mandatperioden, men som nu inte kommer föra några nya större förslag till riksdagen innan valet.