Den senaste veckan har varit turbulent för Finland och Sveriges NATO ratificeringsprocess. Det finns säkert många som funderar på om den senaste tidens händelser får några bestående konsekvenser. Finns det en risk att Finland och Sverige inte kan slutföra processen hand ihand, och finns det till och med en risk att inte Finland kommer med?

Det är naturligt att vara oroad över en process som man inte själv till alla delar kan styra, samtidigt som det största kriget i Europa sedan andra världskriget snart pågått ett helt år. Det är ändå viktigt att konstatera att inget i grunden, eller i den stora bilden har ändrat för Finland och Sverige. Därför måste vi fortsätta hålla huvudet kallt. Allt tyder precis som tidigare att Finland och Sverige kan gå med samtidigt, om vi inte själva ställer till det. Det får vi inte göra eftersom det är i allas, förutom Rysslands, intresse att Finland och Sverige slutför den process man inlett tillsammans, tillsammans.

Sverige är Finlands viktigaste samarbetspartner. Det kommer också gälla då vi är NATO-länder eftersom vi geografiskt skapar en helhet där Åland i allra högsta grad finns med även om inget sker med vår demilitariserade status. För att det finsk-svenska samarbetet ska kunna fortsätta fördjupas ytterligare behöver båda vara med. Det förstärker också Ålands säkerhet. Det är också viktigt att konstatera att inget direkt militärt hot riktas mot oss just nu, det var något som försvarets underrättelsetjänst också betonade för ett par veckor sedan, så vi har råd att ha tålamod även om vi samtidigt är otåliga.

Det skulle så klart vara fint att komma vidare så snabbt som möjligt och USA har också en stark vilja att Finland och Sverige kommer med samtidigt. USA har diplomatiska verktyg kvar att använda för att få ratificeringen klar, men som nu oavsett ser ut att bli tidigast efter det turkiska valet i maj. Det är viktigt att inte där bli en större bricka än man redan är för Erdogan. Det är viktigt att inte lyckas spela ut Finland och Sverige mot varandra. Det finns inga garantier för att saker skulle gå snabbare för Finland om man behandlade ansökningarna separat. Vi har hittills sett att löftena inte infriats.

Därför ändrar senaste dagarnas rabalder inte på något i grunden, men det är en påminnelse om att man måste klara av att hålla fokus på den stora bilden samt att man inte ger någon några (fler) lågt hängande frukter då det finns olika intressen som också vill sabotera processen. Som republikens president Sauli Niinistö sa i samband med att han besökte Ukraina i onsdags:

”Man måste hålla ögonen på bollen, och inte bli en boll själv. Vi ska ta det väldigt lugnt.”

Det är viktigt att minnas att Ryssland under många år odlat kontakter med flera politiska partier och politiker i Europa. Ryssland har också lånat ut eller donerat flera miljoner euro till vissa av dessa, en investering de naturligtvis förväntat sig att någon gång få avkastning på. Amerikanska utrikesdepartementet uppskattar att det totalt handlar om 300 miljoner dollar som Ryssland använt på detta. Det är en del i så kallad hybridpåverkan, där man också försökt påverka demokratiska val. Därför gäller det att ha ett vaket sinne. Det kan finnas trådar och förgreningar man inte ser, men som finns där.

Därför måste både Finland och Sverige anstränga sig att fortsätta hålla koll på bollen, och inte bli en boll själva.

Det är de som vill torpedera processen som vill stressa, skapa tumult och få ländernas ledningar ur balans och distraherade. Det ska vi inte bjuda dem på. Därför är det bra att Finland har försäkrat Sverige, idag igen, liksom Turkiet, att vi tar det lugnt. Det finns alltid risker i processer. Sådana kan aldrig helt uteslutas, men jag är fortsatt övertygad om att vi blir medlemmar i NATO samtidigt, både Sverige och Finland.