Igår utsåg EU:s statschefer de nya ledarna för EU institutionerna. Statscheferna försökte fatta beslut om det vid midsommartoppmötet (toppmötet som alltid brukar hållas på midsommarafton) men behövde träffas ytterligare två gånger. Först i söndags för ett möte som höll på tills på måndag morgon, sen träffades man igår igen och lyckades då slutligen komma till beslut efter många dragkamper.

Att utse dessa ledare är ingen enkel process eftersom det finns en mängd variabler att ta i beaktande. För det första är antalet intresserade betydligt fler än antalet platser. Det fanns en uppsjö av kandidater till samtliga jobb. För det andra ska de pan-europeiska politiska grupperna (ex. Konservativa Europeiska Folkpartiet EPP, Socialdemokratiska S&D samt mittenliberala ”Förnya Europa ALDE”) få säga sitt. För det tredje har varje medlemsland egna intressen, och också interna spänningar (därför det absurda att Tyskland och Merkel igår la ner sin röst då hennes egen minister från samma parti i sitt eget land skulle väljas, eftersom hennes regeringspartner SPD inte tyckte om förslaget).

För det fjärde handlar det också om människor och då handlar det om personkemi, personlig historia och också prestige. Det var till exempel en anledning till centrala Östeuropas starka motstånd mot Hollands Frans Timmermans som ny kommissionsordförande, eftersom Timmermans som nuvarande vice ordförande för EU-kommissionen tagit en stark ställning gentemot Polen och Ungerns tummande på rättsstaten. Därför var han ett rött skynke för de länderna som uppenbarligen var omöjligt att komma runt.

EU-kommissionens nya ordförande – Ursula von der Leyen

Till EU-kommissionens nya ordförande valdes Ursula von der Leyen, Tysklands nuvarande försvarsminister. Hennes utnämning behöver ännu bekräftas av EU-paralamentet. Hon är tysk riksdagsledamot och har varit minister i den tyska regeringen sedan år 2005, alltså i 14 år. På så vis är hon en av förbundskansler Angela Merkels närmaste. Hon är 60 år gammal, uppvuxen i Bryssel då hennes pappa var EU-diplomat, men har rötterna i nedre Saxen i nordvästra Tyskland.

För många kommer hon att vara ett helt oskrivet blad. Det finns både fördelar och nackdelar med det, och om hon är rätt person för jobbet beror säkert på vilken typs kommission man vill ha.

Vill man ha en ledare för ett kollegium eller en galjonsfigur. Jag har alltid tyckt att det första är att föredra och har inte varit imponerad av nuvarande kommissionsordförande Jean-Claude Juncker som, enligt mig, ibland gjort mer skada än nytta för EU eftersom han haft en arrogant stil och det ofta känts som han satt mer fokus på sina tweets än att uppföra sig på ett förtroendegivande sätt (bland annat då han flera gånger ser ut att ha uppträtt berusat).

Det sägs att Ursula von der Leyen kommer utse Danmarks Margarete Vestager och Hollands Frans Timmermans till vice-ordförande i kommissionen. De har redan varit kommissionärer en period och i ett sådant fall kommer kommissionen få en mycket stark ledartrio.

Enligt mig är EU-kommissionen framförallt viktig för de små medlemsländerna i EU. Kommissionen ska vara ”Guardian of the Treaty”, alltså försvararen av det man har kommit överens om och inte ge efter för de stora medlemsländerna så att de mindre kan köras över. EU-kommissionen är ofta det organ i EU som får mest kritik, men EU-kommissionen är samtidigt mycket central och viktig för länder som Finland och Sverige (länder som aldrig någonsin fått någon EU toppost, inte heller nu).

‍

På basis av beskrivningen av Ursula von der Leyen, verkar hon kunna passa in i den beskrivningen, även om det också finns mycket kritik mot henne i Tyskland gällande skandaler på försvarsministeriet. Därför är många i Tyskland också mycket överraskade över hur hennes namn dykt upp och fått bekräftelse av statscheferna. Om hon blir utnämnd blir det intressant att följa henne. Hon blir den första tysken på posten på 50 år. The Jury is out!

‍

Alla förhandsfavoriterna kom på skam

Ursula van der Leyen har inte förekommit i förhandsspekulationerna där namn som tyska europaparlamentarikern och EPP spetskandidaten Mannfred Weber, EU-kommissionens vice ordförande och S&D spetskandidaten, holländaren Frans Timmermans och EU-kommissionären och liberalernas toppkandidat, danska Margarete Vestager funnits.

Den förra bulgariska EU-kommissionären Kristalina Georgieva och den förra franska EU-kommissionären och nuvarande Brexit förhandlaren Michel Barnier har också förekommit i spekulationerna, liksom Irlands statsminister Leo Varadkar. Ännu fler namn har förekommit. Ingen av dessa blev det alltså.

Europeiska Centralbankens nya chef – Christine Lagarde

Till ny ordförande för Europeiska centralbanken valdes fransyskan Christine Lagarde som för tillfället är internationella valutafondens chef. Hon har tidigare varit Frankrikes finansminister och haft fler ministerpositioner i Frankrike. Hon efterträder Mario Draghi och blir den fjärde ordföranden på posten och den andra fransmannen där. Hon är 63 år gammal.

Lagarde är jurist och har ingen ekonomisk utbildning eller erfarenhet från centralbank, vilket hennes företrädare haft. Det här gör att vissa säkert kommer kritisera utnämningen. Å andra sidan har hon en enorm erfarenhet och ett stort nätverk. Hon är den mest kända ordförande som centralbanken fått och kunnat få. Hon är mycket respekterad, även om vissa av hennes kritiker kommer tycka att hon är allt för känd och glamorös för att vara ECB-chef.

Det är i det här hänseendet viktigt att minns att också varken Erkki Liikanen eller Olli Rehn (som också varit kandidater till jobbet) hade centralbankserfarenhet då de utsågs till chefer för Finlands bank. Som finländarna är det så klart tråkigt att inte Liikanen eller Rehn blev ny ECB-chef, då det skulle vara på tiden att Finland också någon gång skulle få en toppost och nu hade två mycket kvalificerade kandidater.

Inte heller gällande ECB hade förhandsspekulationerna rätt

Det har funnits flera franska kandidater till posten, men Lagarde var inte favoriten. Francois Villeroy de Galhau, nuvarande chefen för Frankrikes centralbank samt Benoit Coeure, medlem av ECB-styrelsen har länge hört till favoriterna liksom Olli Rehn och Erkki Liikanen samt tyska centralbankschefen Jens Weidmann. Lagarde har förkommit i diskussionerna, men inte som centralt namn.

De övriga topposterna – Belgiens Charles Michel och Spaniens Josep Borrell

Belgiens statsminister Charles Michel blir europeiska rådets ordförande efter Polens Donald Tusk medan Spaniens utrikesminister och tidigare talmannen i Europaparlamentet Josep Borrell blir EU:s höga utrikesrepresentant.

Charles Michel är från de vallonska liberalerna MR och mycket känd inom europeiska liberalerna. Han är son till tidigare belgiska EU-kommissionären och Europaparlamentarikern Louis Michel. För att beskriva hur liten världen är så har min fru Noora gått samma kurser och tagit examen samtidigt som Charles Michels fru Amélie från Bryssels franska universitet ULB. It’s a small world!

Charles Michel är 43 år gammal.

Josep Borrell är från norra Katalonien och har haft en lång karriär. Han är 72 år gammal.

Glastaken krossades äntligen!

Att EU-kommissionens ordförande och ECB:s ordförande nu blir kvinnor är mycket glädjande. Det finns inga tvivel om att de uppfyller de formella kompetens- och erfarenhetskraven. De blir de första kvinnorna på dessa två poster. EU:s toppjobb blir nu jämställt fördelade, vilket är på tiden, och en seger för jämställdheten.

Spetskandidatsystemet avskaffades de facto – ett system dock okänt för de flesta

Förra gången valdes Luxemburgs tidigare statsminister Jean-Claude Juncker till EU-kommissionens ordförande eftersom han varit spetskandidat för den partigruppering som då blev störst i EU-valet, EPP. Denna gång var det Mannfred Weber som var spetskandidat för konservativa EPP, som också denna gång blev störst i valet (om än betydligt mindre än tidigare).

Weber hade dock, till skillnad från Juncker, ingen erfarenhet från att vara minister utan har byggt sin politiska karriär nästan enbart i Bryssel. En av avsikterna med spetskandidatsystemet var att göra valet av kommissionsordförande mer demokratiskt.

För mig har systemet dock inte varit mer demokratiskt då det inte automatiskt blir mer demokratiskt om de politiska grupperingarna utser spetskandidater än om statscheferna tar hand om processen eftersom en klar majoritet av väljarna ändå inte kommer kunna rösta på dessa kandidater direkt, och de ofta är rätt okända utanför sina hemländer.

I EU-valet väljer man de politiker som ska företräda en i Europaparlamentet, inte EU-kommissionsordförande.

I EU-valet var det nog inte många som tänkte till vem av spetskandidaterna ens röst i förlängningen skulle gå till. För en stor majoritet av väljarna var hela systemet okänt och även om det var känt så borde det ändå inte vara en anledning nog att överväga att ändra sitt röstbeteende eftersom det i EU-valet är viktigast att utse de företrädare man tror att bäst företräder en i Europaparlamentet, inte vem som eventuell har en liten chans att bli kommissionens nästa ordförande.

Därför är blir detta sannolikt spiken i kistan för spetskandidatsystemet, vilket inte är något att sörja. Framförallt eftersom det, enligt mig, haft en oönskad bieffekt. Jag upplever nämligen att systemet bidragit till att (parti)politisera EU-kommissionen.

EU-kommission har under Junckers ledning varit den mest politiserade EU-kommissionen. Inte heller förvaltningen har gått fri eftersom man utsett hans politiska kabinettschef till EU-kommissionens generalsekreterare. Lite på samma sätt som om statsministern skulle utse sin högra hand till finansministeriets kanslichef. Det här har inte varit en bra utveckling eftersom det delvis i praktiken ändrar EU-kommissions roll.

Jag förstår att federalister vill att EU-kommissionen ska ta den riktning den tagit. Men för oss som inte är federalister är den riktningen inte problemfri.

De gamla (och stora) EU-länderna tog allt

EU:s topposter fördelades på Belgien, Frankrike, Spanien och Tyskland. Av dessa är Belgien, Frankrike och Tyskland grundade medlemmar av EU. Spanien anslöts 1986, nio år före Finland, Sverige och Österrike samt 18 år innan den stora utvidgningen 2004 då tio länder togs in.

Då också Europaparlamentet på onsdag eftermiddag valde en italienare, David Sassoli, till parlamentets talman är också han från ett av sex länder som är grundade medlemmar av EU. Så de sex grundande EU-medlemmarna får alltså fyra av de fem posterna, något som inte kan anses rimligt.

Inget ont om något av dessa personer, tvärtom, men det hade varit dags med någon från Norden. Därför är det verkligt synd att goda kandidater som Danmarks Margarete Vestager, Finlands Erkki Liikanen och Olli Rehn inte räckte hela vägen fram denna gång. Margarete Vestager hade varit en alldeles utmärkt ordförande för EU-kommissionen, även om det så klart hade påverkat hela pusslet och gjort att någon annan, eller något annat land, då inte fått det man upplevde att man kunde göra anspråk på.

‍

Men det kommer fler chanser. Dessutom ska man inte underskatta utmaningarna att få dessa toppositioner, som jag inledde med. Det är många stjärnor som ska stå rätt för att komma på fråga. Sist och slutligen kan lotten falla på någon som inte alls varit med i spekulationerna, som i fallet Ursula von der Leyen till exempel.

‍