Sedan i somras råder inte undantagstillstånd längre. Därmed har inte heller beredskapslagen använts. I stället har man framförallt använt sig av smittskyddslagen för att bekämpa coronaviruset. Den lagen bygger, till skillnad från beredskapslagen, på att regeringen inte fattar beslut centralt. I stället gör kommuner, sjukvårdsdistrikt och regioner det på basis av vad de ser som nödvändigt. Här har ansvariga läkare och smittskyddsläkare en viktig roll.

Under hela hösten har alla de restriktioner som införts i exempelvis Helsingfors byggt på beslut av kommun eller regionalförvaltningsverk, inte av regeringen. Det regeringen gjort är att ge rekommendationer då de efterlysts. Självfallet har man också säkerställt att lagstiftningen är ändamålsenlig, haft beredskap att på nytt utlysa undantagstillstånd samt följt med läget noggrant. Enligt självstyrelselagen är smittsamma sjukdomar rikets behörighet. På Åland är det dock landskapsregeringen och dess myndigheter, inte staten, som ansvarar för förvaltningen.

Två undantag har funnits från den här regionala approachen i höst. Det ena är inresebegränsningarna och det andra är restaurangernas temporära begränsningar. Där finns statliga beslut.

Grundlagsutskottet har godkänt upplägget om restaurangbegränsningarna även om upplägget avviker från det normala i smittskyddslagen. I synnerhet gällande Åland konstaterade grundlagsutskottet att det delvis är problematiskt att begränsningarna inte följer samma system som övriga smittskyddslagen, alltså att landskapsregeringen är den myndighet som i praktiken fattar förvaltningsbesluten på Åland.

Det här gick dock lagstiftningstekniskt inte snabbt att lösa. Därför råder i praktiken nu en tillfällig lagteknisk ”MacGiver-lösning” där Finlands regering, innan man fattar beslut om restaurangerna (vilket man gör varannan vecka), ber om ett utlåtande från landskapsregeringen. Regeringen har den formella makten, men varje gång hittills då man fattat beslut har man gjort det helt i enlighet med landskapsregeringens utlåtande för att få den bästa lägesbilden och för att respektera Ålands vilja.

Självstyrelsepolitiskt är det verkligen inte en idealisk lösning, men det är en acceptabel praktisk lösning med tanke på att lagen är temporär, att vi lever i en pandemi där läget snabbt förändras samt att ingen kommit fram med något bättre förslag på hur man annars ska reglera saken. Då den här pandemin är över finns skäl att se på det här med mer principiella ögon.

För tillfället diskuterar riksdagen ett nytt förslag till ytterligare temporära ändringar i smittskyddslagen. Inte heller det lagförslaget är idealiskt ur självstyrelseperspektiv. Å andra sidan upplever jag inte heller det som så problematiskt, i alla fall inte så att det motiverar att Åland helt skulle undantas. Risken om Åland skulle undantas är ju att man i värsta fall snabbare skulle behöva beredskapslagen om saker skulle förvärras, och det torde inte vara i självstyrelsens intresse.

Framförallt ligger det i vårt intresse att fortsätta hantera pandemin på ett så bra sätt som hittills. Både Finlands regering och myndigheter, samt landskapsregeringen och självstyrelsens myndigheter har gjort ett mycket bra jobb överlag hittills. Allt har inte gått helt som planerat och brister har funnits. Men ser man på övriga Europa och världen så kan vi ändå vara mycket tillfreds generellt. Samtidigt finns också många saker som vi behöver titta på, när krisen är över.