”Åland har exceptionell folkrättslig status. Nationernas Förbunds råd tillerkände 1921 Finland suveränitet över Åland, men bestämde att ögruppens autonomi skulle stärkas med ytterligare garantier i relation till självstyrelselagen från 1920.

Lagstiftningen kompletterades med den s.k. garantilagen 1922. Tilläggsvillkoren avser närmast att värna landskapets språkliga och kulturella särart och ögruppens demilitariserade och neutraliserade status.

Ålands särställning framgår av 120 § i grundlagen. Åland har självstyre enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland.

Självstyrelselagen från 1991 säkerställer bl.a. skyddet för svenska språket och den svenskspråkiga kulturen i landskapet och reglerar hur långt landskapets och rikets lagstiftningsmakt sträcker sig.

Lagtinget och riksdagen delar således på lagstiftningsmakten. Denna ordning kan rubbas bara i kvalificerad lagstiftningsordning enligt 69 § i självstyrelselagen genom överensstämmande beslut av riksdagen och lagtinget.

Landskapet Ålands särställning karaktäriseras dessutom av att landskapet i praktiken har sitt eget separata partiväsen”.

Den här texten är inte tagen från en informationsbroschyr om självstyrelsen, utan från ett av riksdagens grundlagsutskotts betänkanden. Grundlagsutskottet är idag riksdagens substansutskott i ärenden som berör Ålands självstyrelse.

Ålands självstyrelse fyller hundra år. Firandet inleds år 2021, då det är hundra år sedan Nationernas Förbund fattade sitt beslut. Firandet avslutas den 9 juni 2022 då det är hundra år sedan Ålands lagting sammanträdde för första gången.

Början av 1900-talet var en omvälvande tid i världen och i synnerhet i Finland. Det rysk-japanska kriget, första världskrigets utbrott och de ryska revolutionerna. Finland präglades av ofärdsår och förtryck mot den finländska autonomin. Det skulle också bli en omvälvande tid för Åland med slutresultatet att Åland blev en autonomi i den nya republiken Finland.

Några personer har en extra stor del i hur Ålands självstyrelse tillkom. Den mest centrala personen är utan tvekan Julius Sundblom, tidningsmannen och politikern.

Åländske Sundblom hade studerat till lärare i Nykarleby. Han var fosterländsk, men fosterländskheten var knuten till hans modersmål. Den kunde inte förenas med de växande fennomanska krafterna i landet som ville göra Finland enspråkigt finskt. Sundbloms huvudlinje i tidningen Åland, som han grundade år 1891, var att försvara det enspråkigt svenska Åland mot de fennomanska strömningarna som också riktades mot Åland.

Lika lite som Sundblom ville se en förfinskning av Åland ville han se en förryskning av Finland. Under ofärdsåren var han aktiv konstitutionell och en kraftig kritiker mot förryskningen. Han behövde fly till Sverige för att undgå ryska hämndaktioner.

Då det lugnade sig kunde Sundblom återvända till Åland och efter lantdagsreformen blev han år 1907 invald i lantdagen. Han skulle förbli åländsk lantdagsman till år 1919. Sundblom var således också med om att den 6 december 1917 godkänna Finlands självständighetsförklaring.

Redan innan Finlands självständighet hade en grupp ålänningar samlats för hemliga möten för att diskutera Ålands framtid. Läget i Ryssland var spänt. Man kom fram till att det tryggaste för Åland skulle vara en återförening med Sverige. Julius Sundblom var inte aktivt pådrivande men deltog i ett möte den 20 augusti 1917 där man enhälligt beslöt att Åland skulle lämna in en begäran om återförening till Sveriges kung och regering.  

Sundblom stod bakom beslutet även om han inte då hörde till de drivande krafterna. Tvärtom tvekade han. Var det rätt att verka för en brytning från det samhälle där han så aktivt verkat.

Oron för Finlands språkval blev dock en katalysator för arbetet då man på Åland såg risken att Finland skulle bli en enspråkigt finsk republik.

Den 20 december 1917 skrev Julius Sundblom en artikel i tidningen Åland där han grundligt lade fram motiv för en återförening med Sverige. Några dagar senare startades en namninsamling och gruppen bakom kraven på en återförening hade växt till en folkrörelse som nu kallades Ålandsrörelsen.

Frihetskrigets utbrott, och den växande laglösheten, blåste bort allt tvivel om att återföreningen var rätt för Åland. Julius Sundblom som själv befann sig i Helsingfors behövde gå under jorden för att inte riskera att tillfångatas av de röda.

Statsmakten såg det som nödvändigt att ge Åland något för att lugna ner situationen och försöka vända den åländska opinionen. I april 1920 antog riksdagen i snabb ordning en självstyrelselag för Åland.

Sundblom och Ålandsrörelsen gjorde dock omedelbart klart att Åland inte begärt någon självstyrelselag och att man inte ville ha den. Återförening var det enda som gällde.

I juni 1920 besökte därför statsminister Rafael Erich Mariehamn för att övertyga ålänningarna om hur bra självstyrelselagen var för Åland. Efter att statsministern hållit sitt tal i Mariehamn tog Julius Sundblom till orda. Han förklarade att ålänningarnas åsikt om självstyrelselagen redan var klar. Det fanns inget mera att diskutera. Därefter tågade han ut ur salen med övriga församlingen efter sig.

Statsministern och statsmakten konstaterade att ålänningarna nu gått för långt. Då självstyrelselagen inte dög tog man fram piskan. Dagen efter arresterades Julis Sundblom och Ålandsrörelsens andra frontfigur, Carl Björkman, för högförräderi.

Arresteringen av de två åländska ledarna visade sig dock vara ett stort misstag ur Finlands synpunkt. Ålänningarna svetsades samman mer än någonsin. Arresteringarna väckte också rubriker internationellt.

Därför försattes Sundblom och Björkman på fri fot efter drygt en månad i häkte. De dömdes senare till ett och ett halvt års tukthus, men benådades innan domen verkställdes. När de återvände till Mariehamn i mitten av juli tog flera tusen ålänningar emot dem.

Ålänningarnas hopp om återförening kom att stå till det nygrundade Nationernas förbund, dit Ålandsfrågan hade överlämnats från fredskonferensen i Paris.  

Nationernas Förbund utsåg tre rapportörer för att utreda Ålandsfrågan. Rapportörerna föreslog att:

Åland skulle höra till Finland, men att självstyrelsen skulle förstärkas med en garantilag, samt att Åland åter skulle demilitariseras. Så här blev också beslutet den 24 juni 1921.

Julius Sundblom och Ålandsrörelsen var ytterst besvikna. Fyra års kamp verkade vara förgäves och efter beslutet fanns åsikter om att starta ett åländskt uppror. Sundblom ville inte veta av något sådant. Kampen hade hela tiden förts med fredliga medel och rättsliga argument. Sundblom bidrog därför till att ålänningarna i stället motvilligt accepterade beslutet. Han såg det nu som viktigast att utveckla självstyrelsen så långt som möjligt. Man kan således konstatera att Sundblom hela tiden höll linjen som en kämpe för det svenska språket, men också för lag och ordning.

År 1922 godkände riksdagen garantilagen, i enlighet med Nationernas Förbunds beslut. Garantilagen gav ytterligare förstärkningar av Ålands svenskspråkighet. Det är viktigt att minnas att den ännu idag vilar på en internationell överenskommelse.

Idag, nästan hundra år senare, är det svårt att tänka sig hur spänt läget kunde vara och att Ålandsfrågan också utvecklades till en svår konflikt mellan Finland och Sverige. Idag är samarbetet mellan länderna ytterst tätt samtidigt som Åland använt självstyrelsen till att utveckla öriket till det moderna och framgångsrika samhället det är idag. I backspegeln kan vi se att det blev en framgångsrik lösning, men att det var långt ifrån givet.

Dagens samhälle har utvecklats mycket, men trots det är grundfundamenten exakt det samma som för 100 år sedan. Ingen på Åland driver idag frågan om en återförening med Sverige, men svenska språkets ställning är precis lika viktig för Åland idag som för 100 år sedan. Det är grunden för självstyrelsen.

Då vi nu tittar tillbaka kan vi vara stolta över Ålands självstyrelse. Det är ingen slump att president Martti Ahtisaari lyft upp Ålandsmodellen i hans fredsarbete. Självstyrelsen har blomstrat, utvecklat sig och visat sig bli en framgångssaga för Finland, Åland och närområdet. Den pigga hundraåringen är värd att fira.

Mats Löfström

Texten ingår i Universitetsalmanackan som utges årligen av Helsingfors Universitet sedan år 1608.