För drygt fyra år sedan var jag i USA för att följa slutspurten i det amerikanska presidentvalet. I en maskinhall på en 4H bondgård i Virginia gick Donald Trump upp på scenen till tonerna av Lee Greenwoods låt God Bless USA två dygn före valnatten. Där fick jag se vilken skicklig talare Trump är och vilken förmåga han har att skapa band till de anhängare som kommer för att lyssna på honom.

I helgen såg jag ett tal på TV som Trump höll utanför Columbus, Ohio, en stad jag besökt många gånger. Trump kom på scenen med samma låt och verkade skapa precis samma band till publiken som för fyra år sedan.

Han har en otrolig förmåga att hela tiden lyckas vända saker upp och ner för att flytta fokus. Han talar å ena sidan om det han åstadkommit, men det han inte lyckats med är någon annans fel.

De som kritiserar honom utmålas som en del av en sammansvärjning som består av en politisk elit, Wall Streets pengar, traditionell media samt statsapparaten som är emot honom och det bortglömda folket, vars sista hopp han säger sig vara. De som deltar i valmötena verkar inte kritiskt granska Trump, utan för honom gäller andra spelregler.

Att han är den första presidenten i modern tid som inte offentliggjort sina skatteuppgifter samt använder sin hotellkedja för övernattning av familjemedlemmar och säkerhetspersonal som staten bekostar ses inte som problem. I stället anklagar han sin motståndare Joe Biden och hans familj för att i 47 år gjort sig rik på statens bekostnad, utan att presentera bevis.

Då Biden kritiserar Trump för att han inte genomfört reformer ifrågasätts han bara tillbaka om varför han själv inte gjorde reformerna under hans åtta år som vice president (varav sex år var med en bromsande republikansk kongress). Bevisbördan flyttas alltid till någon annan.

Då Trumps administration separerade barn från deras immigrerande föräldrar på Mexikanska gränsen sattes barnen i bur. Trump säger att det var Obamas och Bidens fel. Burarna byggdes inte under hans tid, även om det var han som började använda dem.

I helgen anklagade Trump Biden för att ha varit med och startat USAs utländska krig trots att krigen i både Afghanistan och Irak startades av George W Bush. Att Trumps skattereform gjort de rika rikare viftas bort med att det är Wall Street och lobbyister som finansierar Bidens etablissemangskampanj.

Under de senaste veckornas amerikanska valrörelse är det några frågor jag funderat på: 1. Spelar sanningen längre någon roll så länge det låter bra? 2. Varför kommer populister som utmålar sig som motståndare till etablissemang undan med saker som ingen annan skulle komma undan med? 3. Varför accepterar så många de personangrepp som görs?

Samma tendenser som nu finns i USA börjar också synas i Finland. Det har vi sett framförallt inom Sannfinländarna, men också hos vissa andra politiker. Det här är något som bekymrar mig eftersom det riskerar skapa två saker som är förödande för samhällen: Polarisering och undergrävande av tillit och tilltro till oberoende fakta.

Som tur är vi långt ifrån samma nivå som USA, där man nu på allvar oroar sig över risken för våldsamheter i samband med valet eftersom polariseringen i samhället är så stark och stämningen så uppiskad.

Vi har alla ett ansvar att inte samma typs polarisering uppstår här hemma eftersom det på sikt undergräver möjligheten att tillsammans hantera samhällets utmaningar.